Tildas träning

Som jag kanske nämnt tidigare har jag jätteproblem med ryggen och nu är det ett faktum att de blivit mycket värre! Så fått totalt träningsförbud tills jag fått reda på vad det är. Något ligger och klämmer i ländryggen, så jag kan mitt i allt bara rasa ihop eftersom mina ben/rygg orkar inte hålla upp mig då smärtan blir för mycket.

Så inte mer än promenader blir det ett tag framöver och vilket suger! Känner mig otroligt rastlös nu när jag inte tränat på ett tag, och kosten ändras också. Kan inte äta samma mängder, då kommer jag gå upp i vikt. Lika många mål ca 5st/dag, men mindre och lite ändrat, för att få i sig allt man behöver men fortfarande kunna gå ner i vikt.

Jag hoppas det löser sig snart, vill till gymmet och träna ordentligt, men de kommer inte bli mer än på promenadbandet, jag kan inte göra nått nu, som lyft eller anstränga mig för mycket, utan smärtan driver mig till vansinne!

Vi ses snart igen, så fort jag fått veta vad som står galet till!

Så!

Idag, kändes som att jag kom igång på allvar idag. Känner mig peppad och motiverad, detta år ska det hända mycket på!

Har bestämt mig för att 2013 blir det år jag entrar min första Body Fitness tävling, och de ska bara ske! Jag ska satsa hårdare, mer motiverad och verkligen ge mig attans på att lyckas! Så jag har detta året på mig att bli i den bästa form i mitt liv.

Ville visa er något som för mig är lagomt störande. Detta har jag berättat förr, men när jag bodde på Irland så gick jag upp väldigt mycket i vikt, hur mycket vet jag ej men tillräckligt för att de blev en riktig förändring. Tyvärr så såg jag inte detta då, men nu ser man med andra ögon. Jag hade under gymnasiet en väldigt vrickad inställning till mat. Jag åt inte ofta, svalt stundvis för att jag fick en osund relation till mat. När man inte visste bättre så ja, jag gick ner i vikt, men åt jag normalt så gick jag ju upp igen.

Men jag förstår än inte idag till hur jag kunde låta det gå så långt när jag bodde på Irland. Jag tror de var för att jag ensam första 6 månaderna, kände ingen förutom min hostfamilj jag jobbade hos och blev ganska deprimerad periodvis. Jag var deprimerad över att första gången i mitt liv "klippa navelsträngen", långt ifrån allt jag var bekväm med och hade rutin på och jag var helt ensam. Missförstå mig inte, jag trivdes jättebra med min hostfamilj, dom var underbara, men ensamheten var frukansvärd.. Så mat och matlagning blev min tröst antar jag. De har varit psykiskt jobbigt att titta tillbaka på bilder från där jag bodde i Galway.

De är jobbigt att se hur jag lät mig själv tappa kontrollen över min vikt och bli som jag blev. Men åandra sidan så skämdes jag något enormt över min kropp och de finns nästan ingen helkropps bild så att säga. Även när jag började gå ner i vikt så var det jobbigt att ens ta en bild som visade hela överkroppen.

Idag är det lite lättare när jag är mer nöjd och stolt över vad jag lyckats med. Men jag har inte gått utan hjälp, och den hjälpen, den gåvan är det bästa som hänt mig, utan den hade det tagit mig mycket längre tid och inte haft samma motivation som nu. Denna gåvan har räddat livet på mig i längden, då de finns i min släkt mycket hjärt och kärl sjukdomar bland annat.

Irland, Connemara - 2010 Juli

Älvsbyn - 2012 Januari = 25 kg senare

Jag är stolt över vad jag lyckas med än så länge och de kommer bara bli bättre och bättre. Jag längtar efter mera resultat i min träning och bygga upp muskler!